Den färdiga novellen!

Den döda eken


Klockan ringer ut, och jag springer igenom korridoren med dom ljusblå väggarna men på dom flesta ställen har väggarna färgats gråa av smuts och damm, det är bara precis under taklisterna som den blåa färgen envist klänger sig kvar. När jag kommer fram till mitt skåp tar jag upp nyckeln och låser upp skåpet som glider upp med ett svagt gnissel. Jag stoppar in böckerna, smäller igen skåpet och sliter ut nyckeln medan jag börjar springa ut till bussarna.


”EMIL!!” ropar någon

Jag stannar och vänder mig om. Jonas kommer springande mot mig över den asfalterade skolgården. Jonas och jag hade varit bästa vänner så länge vi kunde minnas och vi gjorde nästan allt tillsammans. Vi brukar ofta klättra i träd efter skolan och eftersom jag bor nära en gammal lövskog så brukar vi va hemma hos mig. Han stannar flåsande bredvid mig.


”Ska vi klättra idag?” Frågar han
”Javisst! Hemma hos mig?”
”Nä vi kan klättra i träden hos mig inne i stan.” Svarade han och himlade med ögonen
”Jag ber mamma köra mig när jag kommer hem. Men nu måste jag skynda mig till bussen!” ropar Jonas över axeln medan han springer mot sin buss.
Jag vänder mig om och börjar gå mot min egen buss.


Bussen bromsar in och öppnar dörrarna. Jag kliver in i bussen och den feta busschauffören blänger lika surt mot mig som vanligt medan jag leende går förbi. Han är alltid sur och ingen vet varför.
Jag sätter mig intill fönstret på tredje raden. Bussen är ovanligt tom idag, det är bara jag, en gammal tant och busschauffören i hela bussen. Tanten sitter och tittar konstigt på mig. Hon har kritvitt hår och har på sig en ljusrosa stickad mössa, en sliten regnjacka, en brun lång kjol och ett par gummistövlar. Hon ler ett tandlöst leende mot mig.
Tanten ser väldigt gammal ut. Hon måste va minst 90år tänker jag.

Mitt hus ligger bara 3 kilometer ifrån skolan så det tar inte lång tid att åka hem. Tanten följer mig med blicken när jag hoppar av vid min hållplats. Bussen kör iväg och jag går över vägen och in på grusvägen. Efter några hundra meter ser jag det välbekanta gula huset men den sneda skorstenen och den vita verandan. Den gula färgen har börjat flagna uppe vid taket och dom flesta stuprännorna hänger snett.

Jag går upp för trappan till verandan, stoppar ner handen i den stora krukan och tar upp en nyckel. Jag låser upp dörren och kliver in i den ljusblå hallen. Innanför dörren ställer jag av mig skorna på den bruna mattan och hänger av mig jackan. Jag går in i tvättstugan och hänger upp mina idrottskläder. Jag hör en bil köra upp på uppfarten och lite senare ringer dörrklockan och jag springer ut i hallen och öppnar dörren. Jonas står utanför dörren, han har på sig sin vanliga gröna jacka, svarta jogging byxor och ett par röda handskar utan figrar.

”Hej Jonas. Jag ska bara ta på mig jackan sen kommer jag ut!”
”Okej jag väntar här.”

Jag går in igen och rycker ner jackan ifrån kroken och tar på mig den, stampar fötterna i skorna och sedan springer jag tillbaka ut till Jonas på verandan.

Vi springer runt huset, förbi skjulet på baksidan och hoppar över den lilla bäcken som går som en gräns mellan trädgården och skogen. Några hundra meter in i skogen börjar vi klättra. Eftersom träden står tätt så kan vi klättra från träd till träd. Vi klättrar och klättrar och kommer djupare in i skogen. Plötsligt stannar jag upp och kommer på att vi aldrig har varit såhär långt in i skogen förut.
Då ropar Jonas:

”Emil, kom och kolla på det här!”

Jag hoppar ner ifrån björken jag sitter i och börjar springa i riktning mot Jonas.
Jonas står i öppningen till en glänta och kollar på någon. När jag kommer närmare ser jag vad det är, mitt i gläntan står en enorm ek med massor av grenar.

”Visst är det coolt?” frågar Jonas och börjar springa mot trädet.
”Tror du det håller?” frågar jag när jag ser att trädet ser väldigt gammalt ut och både löven och barken har sedan länge ramlat av och förmultnat.
”Det är klart det gör!” ropar Jonas samtidigt som han svingar sig upp på första grenen.

Jag springer fram och klättrar upp strax efter Jonas. Men eftersom Jonas klättrar mycket bättre än mig så ökar avståndet mellan oss fort och snart är han uppe i toppen bland dom smalare och glesare grenarna medan jag är någonstans i mitten. Grenarna knakar plågsamt när Jonas sätter fötterna på dom, men han är så upptagen med att klättra att han inte märker det. Plötsligt ger en gren vika och han tappar fotfästet. Han får tag i en gren ovanför honom med ena handen men eftersom grenarna sitter så glest så finns det ingen stans att sätta fötterna. Han ropar på hjälp och jag klättrar snabbare uppåt men jag hinner inte ens halvvägs upp till där Jonas hänger och han tappar taget.

Han faller långt innan han slår i en gren bara en liten bit ovanför mig och sedan fortsätter mot marken. Han hinner slå i flera grenar innan han slutligen landar på marken. När jag ser att han ligger orörlig så klättrar jag ner snabbare än jag någonsin gjort tidigare och hoppar ner den sista biten. Jag slänger mig ner på knä bredvid honom och när jag ser det öppna såret vid hans tinning och märker att hans bröstkorg inte rör sig stelnar jag till. Världen börjar rasa runtomkring mig och allt blir svart, det ända jag ser är Jonas livlösa kropp. Jag sitter kvar på marken bredvid Jonas i vilket som känns som en evighet. Jag bara sitter där stilla.... stilla och stirrar.